Tommy Hansen Photography

Makfire och barnen

 

The story behind

Makfire och barnen i ruinen

Fushë Kosovë/Pristina, Kosovo. Maj 2019

För många år sedan fick jag ett svar av en romsk kvinna, ett svar som jag tänkt på många gånger genom åren. Jag träffade henne i området Fushë Kosovë utanför Pristina. Det var en råkall dag 2008 och kvinnan eldade tidningspapper för att hennes barn skulle hålla värmen i det skjul som utgjorde deras bostad i det romska slumområdet. Kvinnan berättade att hon varje kväll gick ut för att leta efter något ätbart eller användbart i soptunnor i närområdet. Jag frågade henne om hon kände skam som tvingades leta bland sopor för sin och sina barns överlevnad. Hon svarade "nej, det är inget problem, problemet är att så många andra människor har letat i samma soptunnor före mig samma kväll". Inte nog med att de svalt och frös, det var dessutom en stehård konkurrens om matrester och sopor på den absoluta samhällsbotten i Pristinas utkant. Jag vet att jag tänkte "bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre".

Idag, ett drygt decennium senare, är jag tillbaka i Fushë Kosovë och bara några hundra meter från den plats där jag 2008 träffade den romska kvinnan ser jag nu någon sitta i en röd rullstol framför en ruin en bit bort. Jag hoppar mellan vatten- och gyttjepölar fram till rullstolen. En trebent vit men genomskitig hund är hela tiden runt mig, hunden skäller, morrar och visar sina tänder, men backar tack och lov varje gång jag lyfter handen. I rullstolen sitter en utvecklingsstörd pojke framåtlutad och fastspänd. En kvinna kommer ut ur ruinen och går fram till pojken i rullstolen. Kvinnan heter Makfire och pojken, som är nummer tre i en syskonskara av fyra, heter Muhamet. Makfire är sedan två år tillbaka änka och ensamstående med Kujtim 5 år, Majlinda 6 år, Muhamet 7 år och Faruk 3 år. Hon har olagligen bott i ruinen sedan 2016 och har många gånger under årens lopp fått veta att ruinen snart kommer att rivas. Senaste informationen är att ruinen jämnas med marken om två månader.

XT240004-edit.jpg

Jag går in i ruinen och en kraftig lukt av urin slår emot mig. En ensam brunspräcklig höna pickar på något bland avskrädet på golvet ett par meter under en lina där tvättade barnkläder hänger på tork. Jag skjuter undan en pläd som fungerar som draperi till Makfires och barnens bostad, ett rum som uppskattningsvis är mindre än 10 m2. Makfire flyttar en kastrull från en plats till en annan inne i rummet, morgonens regn har letat sig in genom de massoniteskivor och kartonger som utgör bostadens tak.

XT249990-edit.jpg

Det är 17 grader varmt ute, det är mitt på dagen och Makfire river fram en tjock termooverall ur en klädhög inne i rummet. Hon klär på 3 åriga Faruk den flera storlekar för stora overallen. Jag frågar varför och hon svarar att det kan bli kallt i kväll. Hon och de 4 barnen inklusive Muhamet i rullstolen ska ut och leta bland Fushë Kosovës soptunnor. Den tanke jag tänkte 2008 att "bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre" är den verklighet som Makfire och hennes barn lever i.

XT240003-edit.jpg

Jag och min tolk Naim sätter oss i bilen och åke vidare. Vi stannar till efter någon kilometer. Jag kliver ut ur bilen för att fotografera människor som kommer gåendes längs en järnväg. När jag vänder åter mot vår bil ser jag Makfire korsa järnvägsspåret. Hennes rygg är krökt och hon skjuter Muhamets rullsol framför sig, i rullstolen sitter nu även Faruk medan Kujtim och Majlinda går bredvid. Om jag inte visste att det var Makfire och om jag inte visste att hon var född 1982 skulle jag, när jag nu ser hennes krökta kropp i profil, tro att det är en gammal kvinna som korsar järnvägen med sina barn barn.

XT234914-edit.jpg

När solen går ner över Fushë Kosovë ikväll tänker jag på Makfire och barnen. Hennes tankar sträcker sig antagligen till nästa soptunna och en förhoppning om att hitta något som är ätbart alternativt hitta tillräckligt med plast för att kunna sälja, uppköpare av plast betalar 12 cent per kilo. Förhoppningen står framför allt till att hitta en soptunna som ingen annan av Fushë Kosovës invånare har letat i tidigare.